Forskningsbidrag för sömn och fibroblaster

Juha Merimaa

10.10.2024

År 2022 arbetade postdoktor Samu Kainulainen med att bygga upp ett sömnlaboratorium vid Östra Finlands universitet när en intressant tanke dök upp under diskussionerna: Kanske hjärnan och kroppen sover i olika takt?

Idén grundade sig på två olika sätt att mäta sömnens faser. Det traditionella sättet är att övervaka hjärnans elektriska aktivitet, utifrån vilken sömnfaserna definieras. Vid sömnregistreringar kompletteras hjärnans mätningar ofta med mätningar av hjärtfrekvens och blodcirkulation. Teoretiskt sett borde båda följa samma mönster: exempelvis sker förändringar i hjärnan under djupsömn samtidigt som hjärtfrekvensen sjunker.

Problemet var bara att mätningarna inte alltid stämde överens. Till exempel kunde hjärtfrekvensen förändras trots att hjärnaktiviteten förblev oförändrad.

“Vi började fundera på om det inte handlar om inkonsekvens. Kanske finns det fler faser av sömnen än vad vi hittills har kunnat mäta baserat enbart på hjärnans elektriska aktivitet?”

Så föddes idén om sömnen som en dialog mellan kroppens olika system. Om modellen visar sig fungera kan den öppna nya perspektiv på behandling och diagnostik av sömnstörningar och till och med hjärt-kärlsjukdomar.

Sömnen tog över

Kainulainen blev sömnforskare nästan av en slump. Som son till två läkare och med en magisterexamen i medicinsk fysik drömde han om en karriär som sjukhusfysiker.

Han övervägde först en doktorsavhandling om strålterapi, men det fanns inga medel för det vid institutionen. Däremot hade universitetet fått pengar till forskning om sömnapné, där en doktorandtjänst blev ledig 2018.

“Jag hade redan blivit förälder i ung ålder, så oavlönat doktorandarbete var inget alternativ. Därför började jag forska om sömn.”

Avhandlingen blev färdig på bara två år och 2021 fick Kainulainen ansvaret för att bygga upp universitetets nya Smart Sleep-laboratorium. Samtidigt började han handleda doktorsavhandlingar och leda sin egen forskning.

Laboratoriet stod färdigt 2022. Den här hösten tog forskningen ett steg framåt när Kainulainen fick en akademiforskarplats samt ett fyraårigt bidrag på 568 000 euro från Jane och Aatos Erkkos stiftelse.

“Akademiforskarplatsen täcker min egen lön, men bidraget finansierar lönen för en forskningssjuksköterska, en doktorandtjänst och nya investeringar i laboratoriet”, berättar Kainulainen. Tidigare kunde laboratoriet studera två personer samtidigt, nu är antalet fördubblat.

På bilden: Samu Kainulainen

Att tolka cancerns stödstrukturer

Jane och Aatos Erkkos stiftelse beviljade också ett forskningsbidrag till akademiforskare Saara Ollila vid Helsingfors universitet. Ollila, som är doktor i genetik, forskar på fibroblaster, en slags stödjande celler i cancer i mag-tarmkanalen.

“Även om fibroblaster inte är faktiska cancerceller, skiljer de sig från normala fibroblaster och påverkar tumörens utveckling,” förklarar Ollila.

“Vi förstår inte ännu helt mekanismen bakom detta, men i olika tarmtumörer verkar fibroblaster förändras på samma sätt.”

Detta skapar en möjlighet att rikta läkemedelsutveckling mot tumörens fibroblaster och därigenom påverka tumörens utveckling. En möjlig mekanism är inflammationsfrämjande proteinet interleukin 11, vars blockering verkar hindra tumörutvecklingen åtminstone i Peutz-Jeghers syndrom, som Ollila har forskat på.

På bilden: Saara Ollila

Ollila har lett sin egen forskargrupp med akademiforskarfinansiering sedan 2018. För närvarande ingår två doktorander i gruppen, en disputerade redan förra våren.

Nu blåser det dock förändringens vindar. Ollila fick en universitetslektorstjänst i genetik vid Helsingfors universitets fakultet för biovetenskap och miljövetenskap, vilket innebär att hon och hennes forskargrupp flyttar till en annan campus.

Lektorstjänsten finansierar dock inte forskargruppen. För det ändamålet fick hon tillsammans med sin kollega Jaakko Mattila ett gemensamt fyraårigt bidrag på 904 000 euro från Jane och Aatos Erkkos stiftelse.

Finansieringen ger kontinuitet

Kainulainen och Ollila befinner sig i olika faser av sina femåriga perioder som akademiforskare – Kainulainen har precis börjat sin, medan Ollila är i slutet av sin.

För båda är ytterligare finansiering avgörande för att forskningen ska kunna fortsätta.

“För min del kom finansieringen precis i rätt tid,” berättar Ollila.

“Lektorstjänsten täcker min egen lön och erbjuder forskningsinfrastruktur, men finansieringen av gruppen måste sökas externt. Utan bidraget hade min forskargrupp inte kunnat fortsätta.”

Kainulainen har en liknande erfarenhet.

“Det akademiska arbetet är ett tufft spel – man har jobb så länge man får finansiering. Även om jag själv tolererar osäkerhet väl, väger ansvaret för andra medlemmar i forskargruppens framtid tungt – om vi inte får finansiering, står deras arbeten på spel,” påpekar Kainulainen.

Kontinuitet gör det också möjligt att forskningen kan avancera. Ollilas forskning har nått längst med Peutz-Jeghers syndrom, som dock är en sällsynt sjukdom. Att ta reda på i vilken utsträckning resultaten kan generaliseras till andra inflammationsbaserade tarmsjukdomar och tarmcancer är fortfarande under arbete.

“Inom akademiskt arbete är resultaten ett värde i sig,” påminner Kainulainen. “Själv är jag intresserad av att hitta svar, inte fundera på hur man ska tjäna pengar på dem. Det är någon annans huvudvärk.”

Tillbaka till att köra truck?

Båda forskarna förenas också av familjeliv. Den 32-årige Kainulainen blev far i ung ålder och har efter sin skilsmässa varit varannan vecka-förälder.

“Detta begränsar vilka positioner jag kan ta – till exempel var en postdoc-period utomlands inte möjlig för mig eftersom jag ville vara en del av mina barns liv.”

Ollila fick sin tredje son under sin period som akademiforskare. Hon har tidigare varit utomlands under kortare perioder, men medger att en längre vistelse utomlands skulle vara svår med småbarn. Inte ens dagarna kan dras ut hur mycket som helst – dagis stänger klockan fem.

Osäkerhet är också bekant. Ollilas universitetslektorstjänst är den 46-årigas första fasta anställning.

“Nästa steg på karriärstegen vore att få en biträdande professorstjänst och en tenure track-position, men det handlar inte enbart om egen kompetens – exempelvis tas hänsyn till vilka områden universitetet anser sig behöva biträdande professorer inom.”

Hon är dock inte orolig för sin egen framtid.

“Jag ser det som att jag alltid kan återgå till att köra truck om det inte finns jobb inom universitetsvärlden. Men det vore synd för forskargruppen och forskningen,” konstaterar Kainulainen.