Att bilda en egen grupp
Att bilda en egen forskningsgrupp är ett viktigt steg på en forskares karriärväg. Men hur kommer man igång? Vi bad om råd av två forskare.
När är det rätt tillfälle att bilda en egen forskningsgrupp?
”Egentligen är frågan lite lustig”, säger Anna-Liisa Laine, professor i ekologi och evolutionsbiologi vid Helsingfors universitet.
”Vanligen så ansöker forskare upprepade gånger om finansiering, och sen plötsligt nappar det. Och i det skedet måste de fundera på hur de ska genomföra saken i praktiken”, säger Laine.
I allmänhet ska bidragsmottagaren då bilda en forskningsgrupp. Laine bildade sin grupp 2010 när hon fick ett stipendium från Finlands Akademi för ett projekt som vid Helsingfors universitet forskade i sjukdomsekologi. Hon har också varit mentor för många yngre forskare i inledningsskedet när dessa bildat sina grupper.
”I själva verket ser jag inget annat sätt att gå vidare i universitetskarriären än att bilda en egen grupp. Det är på sätt och vis lite synd att det inte längre finns några sådana befattningar för universitetsforskare som det fanns förr i tiden. Om man vill göra karriär endast inom andra forskares projekt lönar det sig att söka sig till ett forskningsinstitut eller företagsvärlden.”
”För närvarande är universitetens forskningstjänster bra på att ge råd om vilken finansiering du kan få och som det lönar sig att ansöka om”
Anna-Liisa Laine
Allt utgår från finansieringen
När du bildar en egen forskningsgrupp gäller den första frågan alltid pengar. Utan pengar kommer du inte ens i gång. Men när du har presterat resultat och ditt forskningstema är klart, ordnar sig också finansieringen i allmänhet. Så gick det också för Daniela Bezuidenhout, biträdande professor i oorganisk kemi, som vid Uleåborgs universitet undersöker organiska molekylers bindning till metaller.
Forskningstemat kom naturligt via hennes arbete som hon hade utfört som en del av sin doktorsavhandling och under sin post doc-period i Förenta staterna. På grundval av detta beslutade Bezuidenhout att grunda en egen grupp i Sydafrika 2016 vid University of the Witwatersrand.
”Jag började få egna idéer och frågor som jag ville fortsätta forska i. Jag lyckades få finansiering och nu behövde jag en grupp. Till slut kändes det mycket naturligt att bilda en egen grupp.”
Senare, efter att hon flyttat till Finland 2019, grundade hon en forskningsgrupp vid Uleåborgs universitet. Hon har också haft utmaningar med finansieringen.
”Men så är det i alla skeden av den akademiska karriären. Man måste bara lära sig att leva med det”, säger Bezuidenhout.
Man får också hjälp med att ansöka om finansiering.
”För närvarande är universitetens forskningstjänster bra på att ge råd om vilken finansiering du kan få och som det lönar sig att ansöka om”, säger Anna-Liisa Laine.
Anna-Liisa Laine
Professor i ekologi vid Zürich University
Gästprofessor vid Helsingfors universitet
En av de tre ledarna för projektet Biodiversiteettimuutoksen mittarit ja ekosysteemitason seuraukset som finansieras av Jane och Aatos Erkkos stiftelse under perioden 2023–2027
En bra ansökan är tydlig och djärv
Det egentliga konststycket är att formulera forskningsidén till en ansökan som övertygar finansiärerna. Konkurrensen är hård.
”Jag har själv bedömt ansökningar och vet hur en luddig forskningsplan kan förstöra även en lovande idé. Det lönar sig att satsa på ansökan. En ansökan som vimlar av skrivfel övertygar inte”, säger Laine.
När forskningen inleds vet man sällan vad den slutligen leder till. Hur noggrant lönar det sig alltså att i planerna berätta om målet?
”En bra ansökan berättar tydligt vad forskningen gäller och hur forskningen främjar vetenskapen och betjänar samhället. Å andra sidan är det också bra att vara flexibel. Och risktagning lönar sig också. En intressant idé kan bli överraskande framgångsrik”, säger Bezuidenhout.
Även Laine uppmuntrar till risktagning. Men det är ändå bra att ha kontroll över de grundläggande sakerna. En bra ansökan presenterar tydligt den fråga som projektet syftar till att svara på och motiverar dess betydelse.
”Det är dock viktigt att också berätta hur man tänker svara på frågan. En obalans mellan forskningstemat och svarsmetoderna är en mycket typisk stötesten. Om du inte själv vet hur forskningen besvarar frågan, märker utvärderaren nog det.”
Unga forskare anser ofta att det är orättvist att CV och publikationer väger så tungt i finansieringsbesluten. I idealfallet framgår det dock av meritförteckningen att sökanden kan genomföra det forskningsprojekt som han eller hon beskriver.
”Om planen är mycket högtflygande, men sökanden har få resultat att visa upp, väcker det lätt misstankar. Det lönar sig att omsorgsfullt bygga upp sin CV. Också referenspersoner kan vara nyttiga”, säger Laine.
Fyll ett tomt rum
När finansieringen har beviljats gäller det att sätta upp ett laboratorium. Daniela Bezuidenhout säger att denna del var för henne den mest krävande fasen.
”Universitetet kanske endast ger dig ett tomt rum som du själv måste utrusta, särskilt om du vill göra något nytt som de befintliga resurserna är otillräckliga för. Detta kräver att du lär dig känna universitetet och dess människor.”
Att börja från noll kräver mycket arbete – i synnerhet i ett främmande land. Universitetens praxis varierar på olika håll i världen. På ett visst ställe lönar sig att kräva mycket för att få ens lite, men på ett annat ställe skapar en aggressiv attityd bara problem. Det gäller alltså att förstå den lokala kulturen.
Den mest fungerande attityden vid de finländska universiteten är dock realism, anser Laine.
”Enligt min uppfattning är man i Finland mycket öppen om vilka de faktiska resurserna är och vilka möjligheter som finns. Här gömmer vi inte några resurser under bordet. I allmänhet säger man dig direkt vad som står till buds och du måste klara dig med det.”
”Det som Anna-Liisa säger överensstämmer också med mina erfarenheter”, kompletterar Bezuidenhout.
”Allt går inte att få, men enligt min erfarenhet förhåller man sig sakligt till motiverade begäranden.”
”En bra ansökan berättar tydligt vad forskningen gäller och hur forskningen främjar vetenskapen och betjänar samhället. Å andra sidan är det också bra att vara flexibel. Och risktagning lönar sig också. En intressant idé kan bli överraskande framgångsrik”
Daniela Bezuidenhout
Att hitta de rätta typerna
En tredje central fråga är valet av medlemmar till forskningsgruppen. Processen medför alltid sina egna utmaningar. Det vore till exempel idealiskt om personer som tänker avlägga en doktorsavhandling kunde plockas ut bland magisterstuderande. Men det är inte alltid så enkelt.
”Till exempel i Uleåborg avläggs de grundläggande studierna i kemi på finska, så dem kan jag inte undervisa. Därför känner jag egentligen inte våra studenter särskilt bra”, säger Bezuidenhout.
Det är särskilt svårt att välja doktorandforskare utifrån ansökningar, eftersom kandidaternas CV i allmänhet är relativt korta. Personliga kontakter är därför det bästa sättet att hitta lovande unga forskare.
”Konferenser är viktiga i detta sammanhang. Där bekantar du dig med människor och hör om människor. Det är synd att det nu under coronan har det varit så svårt att hålla möten och resa”, säger Bezuidenhout.
Mångsidighet är en fördel
I de flesta grupperna ingår i början endast ett fåtal forskare. Till exempel i Bezuidenhouts grupp finns det för närvarande två post doc-forskare och tre doktorandforskare. I en så liten grupp är det viktigt att medlemmarna kompletterar varandra.
”Många forskningar rör sig på gränssnittet mellan flera vetenskapsgrenar. Då är det klokare att få med olika människor från olika branscher än flera från samma”, säger Laine.
”Det är också viktigt att var och en i gruppen vet vad man förväntar sig av just honom eller henne. Om fler än en person har nästan samma roll, skapar det lätt till förvirring.”
I moderna forskningsgrupper finns ofta många nationaliteter. Till exempel doktorandforskarna Bezuidenhouts grupp kommer från Indien, Frankrike och Schweiz. I huvudsak är detta en fördel, men i en bra forskningsgrupp finns det utöver utlänningar också lokala forskare, anser Bezuidenhout.
”Min ena post doc-forskare är en finländare.” Hens insikter i språket och systemen har hjälpt oss i många praktiska frågor. Till exempel ifråga om tekniskt stöd är det ofta lättare att uträtta ärenden på finska.”
Daniela Bezuidenhout
Biträdande professor i oorganisk kemi vid Uleåborgs universitet
Leder en forskargrupp inom miljö- och kemiteknik
Huvudforskare i forskningsprojektet Harnessing earth-abundant 3D metals for ammonia activation and functionalization som finansieras av Jane och Aatos Erkkos stiftelse under perioden 2021–2024
(Bild: Uleåborgs universitet)
Passion ger kraft
Övergången från att vara en vanlig forskare till att leda en egen grupp innebär på många sätt att man får lära sig ett nytt yrke. Daniela Bezuidenhout berättar att hon nuförtiden tillbringar mindre tid i laboratoriet än vad hon egentligen vill – största delen av tiden går till möten och pappersarbete.
Det här kan kännas som en stor förändring: när du först i tio år har forskat och sedan måste övergå till kontorsarbete. Men även om man inte kan allt genast, kan man lära sig det som behövs.
”Alla är inte naturliga ledare”, påpekar Bezuidenhout.
Det är inte alltid lätt att dela på ansvaret, utan det måste man lära sig. Det finns inte heller ett enda rätt sätt att leda en forskargrupp.
”Det lönar sig dock att fokusera på helheten. Det administrativa arbetet tar mycket tid, och saker och ting går aldrig helt som du planerat. Det viktigaste är dock om du känner passion för forskning och vetenskapligt arbete. Om du har passionen, kan allt annat ordnas.”
Professor Anna-Liisa Laine håller med.
”Forskararbetet eller att leda en forskargrupp är inte lätt. Men om den vetenskapliga nyfikenheten finns kvar är arbetet nog värt det.”
Grundläggande anvisningar för forskare som blir självständiga: Visa oberoende, känn läget inom branschen och gör din ansökan omsorgsfullt
Jane och Aatos Erkkos stiftelse finansierar utöver erfarna forskare också forskare som befinner sig i en fas där de blir självständiga forskare. Den som planerar sitt första egna projekt ska fundera på hur hen kan visa tillräckligt oberoende och förmåga att leda en egen grupp.
”Först rekommenderar jag dock alltid att läsa igenom de anvisningar som getts, såsom vilka blanketter man rekommenderat att sökanden använder och vilka bilagor som begärs”, säger Hanna-Mari Peltomäki, ombud för Jane och Aatos Erkkos stiftelse och hon fortsätter: ”Den inlämnade ansökan berättar redan i sig mycket om hur seriös sökanden är och hur erfaren hen är i förhållande till det ansökta bidraget.”
Sökanden ska ha en bra helhetsbild av utgångsläget inom branschen, också i fråga om tvärvetenskapliga projekt: det lönar sig inte att framhäva det egna projektets unika karaktär, om den sökande ansöker om finansiering för samma syfte som en kollega gör vid ett annat universitet.
”En vanlig fråga är hur stora bidrag det är förnuftigast att ansöka om. Det korta svaret är realistiska bidrag. Projektets mål och art, ett korrekt fastställt genomförandesätt och resurserna för det kan beroende på målet vara vilket eurobelopp vad som helst. Det lönar sig alltså att vara realistisk och djärvt begära det som projektet verkligen behöver”, säger Peltomäki.
Stiftelsens mål är att stödja långsiktigt arbete, vilket innebär att man vid uppställandet av målet kan ta risker och visa innovativitet. Det finns inte heller något hinder för att lämna in en ansökan, om man blir tvungen att ansöka om delfinansiering för sin egen lön som gruppledare, när universitetet tillhandahåller infrastruktur och andra faciliteter.
Jane ja Aatos Erkon säätiön uutiskirje
Uutiskirjeemme tilaajana saat ajankohtaiset kuulumiset sähköpostiisi neljästi vuodessa.
Tilaamalla uutiskirjeen hyväksyt tietosuojaselosteen.